Vi har tragglat med platsliggningen i snart ett år. Jag har backat tillbaka till ruta ett och långsamt avancerat därifrån. Det tar emot lite när ett moment skiter sig som en gång har fungerat, men nu är vi på rätt väg! Tack vare kurser och hjälp från träningskompisar så har jag tänkt om och blivit peppad på att ta tag i och lösa det. Och vi är på god väg! Han ligger lugnt, visst han spanar in omgivningen, men han ligger i samma position som han blev lämnad och med tungan hängandes och koncentration i blicken. Förr var han alldeles "snipig" i näsan och bara väntade på att något skulle hända. Munnen helt stängd och tankarna hade han på annat än att vänta. Igår vågade jag äntligen lägga honom och vänta ut klockan. 2 minuter låg han. Stilla. Lugnt. Och vid min återingång så dök inte näsan ner i backen. Vet ni hur stort det är? Jag trodde inte mina ögon. Tänk att allt slit ger resultat. Vi kommer fixa det här!