Hunderiet har legat på is nu ett tag. Vi backar bakåt för att ta tag i grunderna, leken och intresset för samarbete. Det är inte lätt att backa bakåt, men det är vad vi måste göra. Han är duktig min Hugo, men matte måste förstå att han är lite osäker i vissa moment och istället för att nöta på så får hon faktiskt sakta ner och stärka sitt lakritstroll som faktiskt inte vill något annat än att vara till lags. Så det är vad hon har gjort! Saktat ned. Vi kör mycket positiv förstärkning, ignorerar när det blir tokigt och belönar när det blir rätt eller när det är på väg att bli rätt. Jag måste peppa honom till att våga tänka själv och våga göra. Och precis när jag själv började finna detta arbete roligt och givande så tvingas vi till en paus. Och det har jag ångest över. Men som tur är så är jag snart på benen igen.

I torsdags skulle jag gå på mitt eftermiddagspass på jobbet när jag plötsligt kände enorm smärta långt ned i buken. Tog några tabletter och satte mig ned för att vänta ut det hela men ingenting hände. Det gjorde ont att sitta, stå och att gå var nästan outhärdligt. Ja, tårarna rann. Det blev inget jobb den torsdagen. Jag var sängliggandes i 5 timmar tills jag ringde sjukvårdsupplysningen och de beordrade mig att åka in till akuten. Det blev en övernattning på lasarettet och operation dagen efter då en cysta på äggstocken brustit och orsakat en blödning. Precis som alla andra som inte legat inne på sjukhus eller blivit opererade så var jag livrädd. Men allt gick bra, 400ml blod tömdes från min buk och tre små snitt med stygn över blev kvar. 2 nätter i en kall säng med musikhjälpen till tröst, men nu är jag äntligen hemma igen hos mina hjärtan. Det har idag gått 4 dagar sedan operationen och nu kan jag äntligen röra mig obehindrat, visst det stramar lite vid såren men det gör inte ont. Idag ska jag äntligen ta med mig Hugo ut på en promenad, träningen får lov att vänta, men en promenad känns väldigt stort och skönt just nu. Glad att allt gick så fort, och snart så kan vi ta upp vårt arbete igen!